Om världen går under

Tre gånger om dagen sprängs det utanför vårt kontor. Jag antar att det är citytunneln som vindlar sig fram där i underjorden.Innan den stora boomen går det några signaler och tystnaden lägrar sig. Helt plötsligt bränner en riktigt, rejäl sprängladdning av. Fönsterna skallrar, blombladen vibrerar och marken skälver. Sekunderna mellan att den sista tonen ebbat ut till att själva smällen kommer är hemsk. Det känns ungefär på samma sätt som när man åker fritt fall och man precis har nått toppen. Klicket från spärrarna hörs och det oundvikliga väntar. Plötsligt händer något konstigt med tiden; samtidigt som det verkar som om vi aldrig kommer att komma ner, går det alldeles för fort. Så faller vi. Obarmhärtigt. Marken närmar sig i raketdunderfart och jag blundar (och skriker) för allt vad tygen håller.
Nu kanske jag inte blundar på kontoret och tror väl att jag ska dö varje gång det smäller. Inte heller skriker jag. Men jag hoppar till och lägger märker att de kommer allt närmre oss. I dag kändes det som om dynamitgubbarna befann sig rakt under byggnaden. Är det så här det kommer att kännas om världen en dag går under och rämnar? Well. Då är jag i varje fall förberedd på hur det kommer att kännas.